Sakna

Jag har fått så många bevis på att min mamma var älskad. Hela dagen har jag fått hälsningar, omtankar och blommor. Jag har gått som i ett vakuum. Ont i hela kroppen.
För en stund sen tittade jag på klockan och insåg att ett dygn hade gått sen min älskade mamma drog sitt sista andetag och fick frid! Jag ser henne framför mig hela tiden. Kippandet efter andan. Blicken långt borta i fjärran.
Det släta fridfulla uttrycket i ansiktet när det var över. Jag kände mig så lättad över att hon slapp lida.. att det gick så fort när det väl var dags.
Nu.. nu gör det så förbannat ont! Jag kommer aldrig mer att få se henne. Aldrig nånsin mer kommer hon att ringa hit bara för att höra så allt är bra. Hon kommer aldrig mer att ringa 20 gånger på ett dygn bara för att hon vet att Maya har feber. Vi kommer aldrig mer att sitta vid varsin sida om köksbordet och spela skip-bo. Vi kommer inte att åka till sjön och bada och ha fika med oss. Vi kommer inte att göra små spontana utflykter. Vi kommer aldrig mer att titta på varandra och börja gapskratta för att vi kom på nåt som vi inte ens behövde uttrycka i ord.
Vi kommer aldrig mer att sitta med fotoalbumen och gråta över våra saknade eller skratta åt våra minnen. Hon kommer aldrig mer att logga in msn för att säga gonatt. Maya kommer aldrig mer att sitta tillsammans med mormor i soffan och titta på nalle puh. Dom kommer aldrig mer att sitta och rita solar och gubbar. Min älskade mamma kommer inte att få se Anya lära sig gå. Hon kommer inte att se Maya på sin första skoldag. Hon kommer att missa alla högtidsdagar.. alla skolavslutningar, konfirmationer, studenter, bröllop, barnbarnsbarn. Jag vet att hon kommer att finnas nånstans runt omkring oss men jag kommer inte att få ta i henne.. att få känna hennes armar runt mig.. höra hennes skratt.. se stoltheten i hennes ögon..
Jag känner mig så förtvivlat ensam!!!