En hård knut i magen....

Idag är det mors dag och planerna för dagen var att vi skulle åka till mamma och äta middag med henne. Stina hade varit där med en god köttgryta och vi stannade på vägen och köpte potatis och dricka. När vi kom in till mamma så såg jag med en enda gång att allt inte var bra! Mamma andades med korta andetag och hon kunde inte sitta upp rakt utan satt dubbelvikt i soffan. Fingertopparna var blåaktiga och hon hade dålig färg kring läpparna.
Jag ringde till KVH och Yvonne kom. En riktigt rar människa. Hon kollade syresättning, temp och konstaterade att mamma inte mådde bra..... Upp med syrgasen och i med vätskedrivande men det hjälpte inte.
Jag sa med en gång, redan i telefon faktiskt, att jag ville att hon skulle komma in och få hjälp. Jag vet att KVH kan ge hjälp i hemmet men jag ville INTE lämna mamma ensam och jag har ju inte möjlighet att stanna hos mamma dygnet runt när Tom jobbar.
Yvonne fixade så ambulansen kom och hämtade mamma och nu ligger hon på hospice och får stanna där tills hon mår bättre (OM hon mår bättre) sen får hon komma hem igen.

Usch vilken helvetisk dag! Jag önskar inte min värsta ovän att se nån man älskar i det skicket!! Det gjorde mig så otroligt ont!!
Maya blev också lite skärrad. Hon förstod inte riktigt vad som hände och höll sig först i mammas sovrum när sköterskan kom. Sen när vi började hjälpa mamma att göra sig i ordning så ville hon vara nära och intill. När ambulanskillarna kom så såg man i Mayas ögon att hon var rädd och osäker! När dom hade lastat upp mamma på bårstolen och rullade ut henne ur lägenheten så ropade min sötaste lilla älskade unge: Mormor jag älskar dig!
Det skar i mitt hjärta!!! Rädslan över att Maya inte ska få träffa mormor mer och osäkerheten på hur man hanterar sånt här.. hur man säger!

Maya har varit väldigt känslosvängig här ikväll. Gråtit och varit arg. Vi försöker prata och förklara så gott vi kan men det är svårt!

Nu ikväll har jag pratat med mamma i telefon. Hon är trygg på hospice! Hon har det så gott hon kan. Hon får hjälp med andningen och framförallt så har hon människor runt sig som tittar till henne och bryr sig! Imorron väntas undersökningar och förmodligen tappning av vätska från lungorna! Jag hoppas innerligt att hon piggnar till efter det! Alternativet känns så skrämmande och vidrigt att jag inte kan greppa om det just nu!

En dag i taget... en sekund i taget om så behövs... Stiga upp, andas, vardag, bit ihop...
Så svårt.....