måndag 14 september 2009

Varför måste livet vara så jobbigt?

Just när man tycker att man fått lite flyt på tillvaron så kastas allt omkull! Alla rutiner är igång igen. Dagis, jobb och skola. Magen växer och bebben sparkar. Maya är glad och go för det mesta!
Då slår ödet en i skallen med en ful och elak sjukdom som heter cancer. Min mamma har fått diagnosen lungcancer. Jag är skiträdd!
I morgon ska hon till sjukhuset för att få reda på vad som kan göras. Vi hoppas att det ska gå att operera men även om det funkar så väntar en lång höst och vinter med behandlingar och jobbigheter! Mamma är envis och stark. Jag önskar att jag hade lite av hennes styrka!
Jag vet ju att läkarkonsten går framåt och att mycket har hänt på trettio år men samtidigt så ligger minnena någonstans i bakhuvudet och strular med min hjärna.
Jag var tio år när min pappa dog av lungcancer.

Just nu har chocken och sorgen lagt sig och jag är mest förbannad! Varför ska min mamma behöva ha allt detta?! Hon har vårdat och mist två män. Hon har gått igenom operation och behandling för bröstcancer. Hon har fibro myalgi som gör att hon nästan alltid har ont nånstans i kroppen. Och allt detta bara de senaste trettio åren.
Varför i helvete kan hon inte bara få vara frisk och må bra som pensionär. Hon ska ju njuta av sitt barnbarn (sina) och spela boule och plocka svamp och allt sånt. Hon ska inte behöva oroa sig och ha ont!!!!
Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr Jävla öde!!!

Inte hjälper det att svära heller. Jag kan bara gå upp på morronen, orka med dagen och försöka få vardagen att fungera för min familj och för mitt eget förstånds skull.
Jag älskar dig mamma!
M

4 kommentarer:

Helena sa...

Jag hoppas verkligen att allt ordnar upp sig och håller tummarna för att det går bra på läkarundersökningen. Detta fixar ni! Tänker på er

Anneli sa...

Kram på er, ibland är livet orättvist!!! Nää det hjälper troligtvis inte att svära men ibland är det nödvändigt och det känns iaf bättre. Storstyrkekram och håller med föregående talare, detta klarar ni!!!

Tindranu sa...

Oj..
Jag önskar jag hade haft nåt smart o säga men..
Jag tänker på Er och håller alla tummar, sporrar, klor o tår som
finns här på gården för att det ska
bli nåt bra ur det här!
Stora styrkekramar från oss!!
//Irène o Peter

Malena sa...

Att vara stark är just det, att ta en dag i taget.
Glöm inte att skratta och kramas.
hoppas att det går bra
Kramkram