En förälders funderingar...

I dagens samhälle är vi så inriktade på hälsa och vikt. På gott och ont. Jag själv har bantat sen jag var tonåring. Jag har konstant dåligt samvete över allt jag borde göra och jag kämpar för att komma ur tv-soffan och ut i spåret, in på gymmet etc. Jag har under åren köpt otaliga träningsredskap med tanken att NU.. NU ska jag komma igång. Jag längtar efter den där kicken folk pratar om.. den där när man inte kan låta bli att springa eller powerwalka eller vad det nu är. Vägen dit är lång och svår för mig. Motivationen brister och samvetet blir sämre och sämre.

Min stora fina tös är precis som jag. Lite kilo för mycket, gla i mat, lite lat..
Redan nu är hon ledsen varje söndag för att hon vet att det är gympa i skolan på måndagen. Redan nu märker hon att hon inte kan/orkar lika mycket som dom andra! Hon känner också av dagens hälsohets. Mycket på gympan går ut på att hoppa längst, springa snabbast, klättra högst... Inte konstigt att hon mår dåligt över att gå till en lektion där hon alltid är sist!
På fritids har dom en "tävling" där dom ska springa runt dammarna. Sen sätts det upp en lapp om tiderna. Maya är alltid sist där. Hur kul är det för henne?! Hon har dessutom ärvt min "antivinnarskalle" så hon har inte drivet att bli bättre för att vinna. Jag känner så väl igen mig i henne. Jag försöker pusha henne här hemma. Säger att det spelar ingen roll om man kommer sist eller först.. att det viktiga är att man rör på sig så att kroppen mår bra.. att man bara ska tävla mot sig själv.. Men vad hjälper det henne i skolan och annars?!

I fjol skulle hon vara med och springa kalvinknatet. Det gjorde ju alla andra. Hon grät sig runt och kom näst sist. Hon grät hela vägen hem. Hon grät för att hon inte orkade eller kunde.. hon grät för att alla andra kunde..
Idag har vi så mycket grejer för ungarna som går ut på att prestera och tävla! Hur ska jag som förälder kunna visa min fina flicka att hon är bra som hon är?? Trots att hon är sist på alla listor.. trots att hon kämpar med några kilon för mycket.. Hur ska jag hjälpa henne utan att hon känner att hon inte duger?? Hon behöver ju röra på sig.. låta bli godis.. äta mindre.. Jag försöker hjälpa henne så gott jag kan men hon pratar redan om att hon är tjock.. att hon inte kan ha dom och dom kläderna för då ser hon tjock ut osv. Hon är NIO år snart!!! NIO!!

Jag önskar att jag kunde hitta ett bra sätt att få hennes självförtroende att växa. Jag försöker berömma henne för allt det där hon gör bra! Och peppa henne när hon gjort saker som är jobbiga! Försöker styra över henne på aktiviteter som är bra för motionen men som ändå är roliga och inte så tävlingsinriktade. Vi försöker äta nyttigt här hemma. Har bara godis på fredagar osv. Jag har pratat med skolsköterskan och hon och Maya pratar ibland. Jag försöker men samhället är så stort och har så stor påverkan på oss idag. Jag är så rädd att hon ska bli osäker och känna att hon inte duger!!

Min älskade finaste tös!!