Livet

Ännu en dag lagd till handlingarna. Just nu ser de flesta likadana ut. Vakna till när barnen vaknar.. yr av sömntabletten från kvällen före.. väcka Tom.. sova tills barnen kommer hem från dagis.. sova middag med Anya.. äta middag som Tom lagat.. försöka ägna mig åt barnen och vara vaken.. natta Anya.. somna med henne.. sitta framför tvn med datorn i knät.. få ångest när det är läggdags.. ta sömntablett.. däcka!

Jo.. det har hänt en del sen sista blogginlägget. Jag är sjukskriven. Officiellt heter diagnosen utmattningsdepression eller som det brukar heta gå in i väggen, krascha, utbrändhet bla bla bla. Till slut höll inte mitt skådespeleri längre. Fick gå till farbror doktorn och få hjälp. På ett sätt känns det skönt.. att äntligen få hjälp efter att ha mått dåligt så länge. Att inte behöva låtsas längre. Samtidigt så sitter en del av mig kvar där jag vill vara.. tittar ner på mig och pekar finger.. berättar vilken looser jag är som inte kan ta mig i kragen!

Jag går hos kurator och imorron ska jag till Adaptus som tydligen är ett team som ska kunna hjälpa till med verktyg för att jag ska slippa må så här. Det känns bra! Var noga med det när jag pratade med doktorn. Jag är inte hjälpt av piller och nån att prata med. Jag vill komma ur det här och behöver verktyg för att göra det!

Jag beundrar min man. Han gör allt för att underlätta för mig. Han tar ungarna.. han städar.. han lagar mat.. han kör hit och dit.. Jag vet att han är less på allting. Han vill inget hellre än att få ett jobb och få tillbaka ett normalt liv. Jag håller alla tummar för att det ska bli så. Han är såååå värd det! Vet inte vad jag skulle gjort utan honom!

Mina älskade ungar.. dom märker så klart att mamma inte mår bra.. Ännu ett starkt argument till att få hjälp och det NU!

Ibland känns allt som vanligt. Jag åker iväg.. träffar nån.. har trevligt.. går till badhuset med ungarna.. njuter.. dagen efter är som en bakfylla! Jag orkar ingenting! Så svårt att acceptera det!

Vissa dagar känns livet okej. Sen känns det som en slägga som slår mig hårt i bröstet när jag inser att min mamma är borta! Att jag aldrig mer får ta på henne.. prata med henne.. När något roligt händer eller när jag är ledsen är min första tanke fortfarande att jag måste ringa mamma! Det gör så jävla ont! Vill slippa den intensiva smärtan och gå vidare i livet med en normal sorg..
Vad är normal sorg???? Inte detta förlamande tillstånd hoppas jag!